.

Guud, jag måste få skriva av mig tror jag, har fått nåt skrivfnatt eller nåt.

Jag har förlorat många av mina nära och kära, inte bara genom döden utan på andra sätt också. Vi har glidit ifrån varandra, vi förstår inte varandra, vi klickar inte osv. Man kan förlora människor på många sätt och om man tänker så, då har jag förlorat många, alltför många. Och det sorgliga är att jag aldrig kommer få tillbaka någonting av det, för jag insåg aldrig hur mycket jag hade innan jag hade förlorat det, men så brukar det väl vara?

Jag kommer ihåg den första stora förlusten, farfar. Hela min uppväxt har farmor och farfar varit en stor del av mig, det var min undanflykt. Vi åkte ut till Åstön och letade stenar, vi spelade in broder Jakob på en inspelningsband, vi lade pussel och vi spelade kort. Jag kunde få vara en normal liten unge, som kände sig uppskattad och älskad. Farfar var dålig en lång stund innan han gick bort 23 december 2004. Det konstiga med det var att jag var själv med honom bara 3 dagar före. Det var som om jag fick chansen att säga farväl, tog jag den? Nej. Han dog och jag förstod ingenting.

Det slutar inte där, farmor blev dålig därefter. Farmor har betytt vädligt mycket för mig, om ni inte har märkt det än, men det har hon. Hon var den som alltid fick mig att känna mig lycklig och glad, även om det bara var för ett par timmar. Hon fanns alltid där. Hon berättade aldrig för mig hur sjuk hon var, och den sista sommaren där så kollade vi på hennes prydnadssaker. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag säger att jag tycker hon har så fina saker, och hon säger att jag ska få två av dessa när hon går bort. Naiv som jag var insåg jag inte att hon menade snart, så jag sa att det dröjer många år till dess. Vi hade ju planer, eller rättare sagt, JAG hade planer. Du skulle finnas. Hon försvann 16 augusti 2006. 5 dagar innan jag skulle börja gymnsiet.

Alla var rädd att jag skulle ta det hårt, och att jag skulle visa känslor. Men jag kan inte visa känslor, jag kan inte visa hur jag egentligen känner. De enda gångerna jag gör det är när jag ligger i min säng och kramar kudden hårt. Då kan jag släppa ut allt jag vill, för då är det ingen som märker det där lilla sekunden av svaghet. Visst, man kan kalla mig känslokall, men för att jag ska överhuvudtaget kunna överleva så måste jag förtränga allt jag känner, för annars går det inte. Jag tror inte många av er vet egentligen vad jag har gått/ går igenom. Det är mer än vad många av er går igenom på en livstid. Men jag håller huvudet uppe, för jag vägrar bli den som viker ner mig och visar mig svag. Den enda som jag tror har sett mig svag, är Jennifer. Fast du har inte ens sett ens, jag vågar inte. Jag vågar bara visa mina känslor på msn, då ingen annan ser mig. Fånigt va?

Jag vet, detta inlägg är ju en svaghet, eftersom jag skriver hur ynklig jag är, men ibland så måste man släppa lite på trycket. Visst, ni kan håna mig om ni vill, men vet ni vad, jag bryr mig. Jag har inte ork eller ens lust att hantera småtjafs som ja, vad vet jag. Men en sak ska jag säga, att småsaker kan få en att bryta ihop, så jag förstår inte varför människor ens orkar bry sig om småsaker. Fast det kan väl jag säga, eftersom jag har erfarenhet av större och viktigare frågor. Jisses, vilken moraltant jag blev.

Med facit i hand så skulle nog inte allt ha gått såhär långt egentligen, men jag är för feg, känslokall och tror för lite på mig själv för att göra någonting åt det. Jag är en person som tror att alla andra har det värre än vad jag har, fast det kanske är tvärtom, vem vet. Så det enda jag hoppas är att om ni själv hamnar i situationer där ni vet att ni har vattnet ovanför huvudet, stå inte själv, ta hjälp av någon. Visst, ska komma från rätt käft, men jag vet att det kommer göra skillnad.

Jag har förlorat många nära och kära, på många olika sätt. Men iochmed detta, så har jag inte bara fått nya erfarenheter utan det har gjort att jag är vad jag är idag. Kanske inte den bästa i skolan, populäraste eller smalaste. Men jag är den jag är och även om jag kanske inte är stolt över mig själv eller jag inte gillar hur jag ser ut, så måste jag på nåt sätt acceptera det. Jag måste acceptera för att kunna se utöver mig själv och ta hand om andra problem, som är större. Främst hjälpa andra, som har det svårare, som inte har någon att vända sig till. Jag måste vara stark och acceptera mig själv för att andra ska kunna lita på mig. För vem vill öppna sig för ett vrak? Jag är stark och jag är en bra lyssnare, så varför inte försöka att ta tag i det och hjälpa andra. Tror jag har hittat vad jag vill bli.

Men för att kunna hjälpa andra, så måste jag hjälpa mig själv först. Det kan ta en vecka, en månad eller år, men nångång ska jag också få uppleva den riktigt lyckan och kärleken.

/  ElinaAnnaErikaEvensson  
 - straight from the heart